Gabriella

Kan ej beskriva den oro som just nu drabbat min kropp och hela min hjärna! Jag har en svag aning om vad det kan röra sig om men vill ändå inte sätta fingret på det. Inte riktigt än. "Den dagen, den sorgen" som man brukar säga.  Fattar bara inte hur jag ska kunna hålla tyst och bara se på när det väl sker. Alla dessa bortförklaringar och vardagliga åtaganden som inte alls berört mig förut. Plötsligt ska jag nu klara detta själv!? Kanske är det inte svårt, kanske klarar jag det bättre än vad jag tror. Det brukar vara så i alla fall. Jag är nog en väldigt orolig människa. Har en förmåga att förstora upp svårighetsgraderna till en nivå som är helt omöjlig för mig. När jag sedan är där och tar tag i det, då inser jag faktiskt, att va fan jag kan ju! Det borde ju sporra mig för framtiden och för varje åtagande. Kan dock inte påstå att så är fallet. Det spelar ingen roll hur mycket jag HAR klarat av, utan jag är fortfarande minst på jorden när en ny uppgift anländer. Frustrerande? Ja, minst sagt,  och då inte bara för mig själv utan också min omgivning.
  Snart är det ju midsommar med allt vad det brukar innebära. Planen är nu att tälta, mysigt..NOT. Åtminstonde inte själv på en gräsmatta. Förmodligen omgiven av en massa andra fulla, och kanske rent utav odrägliga människor.  Visserligen vet jag utav erfarenhet att man inte sover fullt så mycket under midsommarhelgen. Men det vore ju skönt att ha en kompis med sig.
  Att X gått och stadgat sig märks nu mer tydligt än någonsin. Sakta känner man av att X försvinner bort. Usch hemska tanke. Till och med att mina drömmar består av sådana hemska bråk, där vi står och skriker på varandra outröttligt och envist. Då både X och jag är måttligt konflikträdda så vet jag ju att denna form utav bråk aldrig kommer att äga rum, ändå skrämmer det mig. Antar att det bara är att acceptera, och vara allmänt glad utåt och uppskatta varje minut och sekund vi får tillsammans. Är nu lite deppad över att X ej kommer att vara med i midsommar som planerat. När det som sagt börjar dra ihop sig. Det var ju ändå vi förra midsommaren. Men vi får väl se hur det ter sig.
   Idag har arbetsnivån varit riktigt på topp. Det blev till och med så att jag hann iväg en stund på förmiddagen för att hämta ut paket, på hör och häpna, STATOIL. Nu verkar alla leverara paket och agera postkontor. Var dessutom nära att bli klämd mellan en spårvagn och en lastbil. Vilket inte var en toppen upplevelse. Dock var det mitt eget fel.
   Nehepp nu ska jag återgå till Kalle och Hobbe. So long!