Gabriella

Det går inte en dag utan att jag tänker på min farmor. Vad konstigt det är egentligen?!? Ibland kommer jag på mig själv att jag försöker komma ihåg hur det luktade i hennes lägenhet, och hur även hon luktade. Vet ni att jag minns :) Jag intalar mig själv att jag inte får glömma den doften. Får inte glömma hur hon skrattade och hur hon lät när hon var arg.
Farmor gick visserligen bort -07 och ni kanske tänker att nu kan det väl ändå inte göra lika ont? Det är så fel. Jag upplever att det faktiskt blir värre.

Varje gång jag hör om någon närstående som gått bort eller ser ngn jäkla sjukhus serie där någon dör eller helt enkelt bara ligger i sin sjukhus säng så kommer klumpen i halsen och ögonen tåras. Det går inte att slå bort tanken eller synen av min lilla farmor och hennes sista månader i livet. Man såg hur ont hon hade, och hur hon led. Hennes och vår sista jul med henne var julen-06. Vi åkte och hämtade henne på sjukhuset för hon skulle promt med till Annette. Så vi bar över henne till en rullstol fram till bilen och kånka över henne från den till bilen, slängde in rullstolen och åkte till Annette. Då insåg jag att det var nära..

Lilla farmor, hon var verkligen en klippa i mitt liv. Hon tog över då min biologiska mamma signa ut, tidigt..