High.
Lighthouse family, minns ni dom? Jag gör. Ett fullbordat minne när vi bodde på landet. Det var på den tiden då man åkte buss till skolan. Mina bröder hade inte vett och fason att vara tysta om mornarna. Vaknade vanligtvis till MTV eller ZTV:s höga toner var morgon. Det var ganska fint när ja tänker efter men förjävligt då. Men just den låten, High påminner mig äckligt mkt om just den tiden. Då man var liten, inte hade några egentliga bekymmer. Inte på samma nivå som nu. Puh.
Vad jag skulle komma fram till var iaf att jag lyssnar på den nu, High. Skulle vilja vara lite high nu, high på livet och även på kärlek. Saknar den känslan lite, men vem gör inte det liksom.
MEN,
Ändå är man rädd, för det finns en del vider. (Hahaha vider, det ordet använde man typ på högstadiet eller nåt.) I alla fall, man tappar tron på kärleken. Jag har gjort det. Så många slag under bältet då man ÄNTLIGEN släppt in ngn på livet. Eller varför inte bara se sig runt omkring. Otrohet, skitsnack, smygsms, smygsamtal, lögner om förfest, lögner om efterfest.. Jag SPYR!
Somnade iaf runt fyra inatt, konstigt att jag är halvpigg idag ändå. Hade min kära granne hos mig. Vi var varandras allahjärtansdagkompis igår. Lite spicyhot käk, cocacola och chirre. Våra kissar är tydligen kompisar nu, fick jag läsa. Igår var de INTE kompisar.
Ikväll, träning. Förhoppningsvis blodfritt. Har klarat mig hittills idag. För hur sjukt är det inte att man får näsblod av ingenting. För det var verkligen ingenting jag gjorde som kunde påkallat detta inatt. Huvudet på kudden liksom. Sinnesjukt. Varningslampa? Neeeej det är bara vädret... :)
