Gabriella

(En aning sent inlägg. SKulle kommit upp igår.)

Råkade säga det till Becka igår, eftersom jag faktiskt inte haft några större problem med väglag eller snön. Men dom orden fick jag äta upp imorse kan jag lova.
I en halv timme stod jag med pärlan, gungade, backade, slirade, gungade lite till, backade lite till och slirade ännu mer. Ut i snöyran i en vall som räckte mig över knäskålarna. Sparkade loss snön framför däckena, bakom däckena och in igen. Samma procedur återigen...
Jag gav upp när klockan slog åtta, ringde bästa Annika på jobbet som kom och hämtade mig. SÅ här sitter jag nu  utan bil och utan skjuts hem. Pappa kom förbi med en spade TACK PAPPA! haha... tack, verkligen.. Närå men det var gulligt. Jag är ju vuxen liksom, fyfuck för det alltså.
Men tack Annika återigen :)

När Becka och jag kom hem efter träningen igår (hon sov hos mig i natt för att kunna ta sig till jobbet idag) så ser vi en stackars sate som håller på och skjuter på medan han försöker köra samtidigt. Hur nu det gick ihop sig. SÅ vi ställer ner väskor och påsar, möra i ben efter träning och hjälper till. Jag hoppar in i bilen och Becka och killen skjuter på. Det var en automat och stod i uppförsbacke. Det var ju dödsdömt... innan jag insåg att hallå W-läget är ju en snöflinga. La i den och backade ner och in i spåret. Det gick det sakta men säkert. Dagens goda gärning, CHECK!